Det är något nästan magnetiskt över ouppklarade brott. Man kan undra om det är vår grundläggande rättvisevilja eller kanske helt enkelt mänsklig nyfikenhet som gör att vi dras till dessa mysterier som verkar trotsa all logik. Oavsett vad som ligger bakom, så har kalla fall aldrig varit mer populära än idag – i varje fall inte i mediernas värld.
Under de senaste åren har vi sett en närmast explosionsartad ökning av podcastar, dokumentärer och andra medieproduktioner som utforskar ouppklarade brott. Det är fascinerande att tänka på hur detta fenomen har utvecklats från något som tidigare mest var förbehållet specialiserade tidskrifter och enstaka tv-program till dagens mångfacetterade medielandskap.
Kanske började det hela med Serial. Den amerikanska podcastserien som år 2014 tog världen med storm och visade att det fanns en enorm hungrig publik för djupgående dokumentära berättelser om verkliga brott. Men i Sverige hade vi redan då våra egna pionjärer som började experimentera med formatet.
Podcasten Kalla fall med Urban Gärdek och Tobias von Braun representerar något av det bästa svenska medieproduktionen har att erbjuda inom genren. Deras grävande journalistik går djupt in i ouppklarade kriminalfall med en noggrannhet som ibland kan vara nästan smärtsamt detaljerad. När de för några år sedan tog sig an mordet på Christina Olofsson på Wisby hotell 1996, så skapade de inte bara underhållning – de utförde närmast en andra utredning.
Det som gör Gärdek och von Brauns arbete så kraftfullt är kombinationen av journalistisk stringens och berättarglädjen. De låter lyssnaren följa med på resan, med alla dess återvändsgränder, frustrationer och små genombrott. Försvinnandet av Sven Sjögren 1972 är ett annat fall de har behandlat med samma minutiösa noggrannhet. Här handlar det om en man som helt enkelt försvann spårlöst – ett av de fall som verkligen illustrerar hur ett liv kan upphöra att existera utan att lämna några ledtrådar alls.
Men det är inte bara de stora, etablerade podcastarna som driver utvecklingen framåt. Sveriges Radio har med P3 Krim skapat en plattform som regelbundet behandlar kalla fall och ger utrymme åt både nya och gamla mysterier. När de tog upp mordet på Bussaba Carlsson 1989 så var det inte första gången detta fall hade uppmärksammats i media, men P3 Krim lyckades ändå hitta nya vinklar och perspektiv.
Det som gör dagens mediebevakning av kalla fall särskilt intressant är hur den parallellt utvecklas med ny teknik inom brottsbekämpning. DNA-analyser har revolutionerat möjligheterna att lösa gamla fall, och detta får naturligtvis stort utrymme i mediernas behandling.
Bussaba Carlsson-fallet är ett perfekt exempel på hur ny teknik kan ge förnyat hopp. Hon mördades 1989 i sin bostad i Hisings Backa utanför Göteborg, och trots omfattande utredningar så förblev gärningsmannen okänd. Men nya DNA-tekniker har gett utredarna helt andra möjligheter att analysera spår som tidigare var oanvändbara. Det här är något som podcastar och dokumentärer ofta lyfter fram – hur vetenskapen kan väcka liv i fall som ansetts hopplösa.
Man kan fundera över om inte denna teknologiska utveckling bidragit till den ökade mediala uppmärksamheten. Det är en sak att berätta om ett mysterium som verkar olösligt, en helt annan att presentera fall där det faktiskt finns hopp om genombrott. Lyssnarna och tittarna får följa med i en utveckling som pågår i realtid.
Internet har också skapat nya möjligheter för både medieproducenter och allmänhet att engagera sig i kalla fall. Webbplatser som Kalla Fall Sverige har blivit viktiga informationsnav där intresserade kan fördjupa sig i svenska kalla fall. Här samlas information, teorier och diskussioner på ett sätt som tidigare var omöjligt.
Det är märkligt att tänka på hur dessa digitala plattformar har demokratiserat tillgången till information om kalla fall. Förut var det i stort sett bara journalister och utredare som hade möjlighet att gräva i gamla fall på djupet. Idag kan vem som helst med internetanslutning bena ut timelinjer, jämföra vittnesuppgifter och bidra med teorier.
Naturligtvis finns det risker med detta också. Konspirationsteorier och wild card-teorier kan få oproportionellt stor uppmärksamhet, och ibland kan välmenande amatörutredare orsaka mer skada än nytta. Men överlag verkar utvecklingen ha lett till fler genombrott än problem.
När streamingplattformar som Storytel började satsa stort på dokumentär innehåll så öppnades ännu en arena för utforskning av kalla fall. Deras produktion Kyrkogårdsmordet om mordet på 16-åriga Malin Olsson 1994 visar hur formatet kan användas för att ge ett fall den tid och uppmärksamhet det förtjänar.
Malin Olsson-fallet hör till Sveriges mest uppmärksammade kalla fall, och det av flera anledningar. Här handlar det om en ung tjej som mördades på en kyrkogård i Växjö – en handling så brutal och meningslös att den chockerade hela Sverige. Trots omfattande utredningar och återkommande mediauppmärksamhet så förblir fallet olöst än idag.
Storytels behandling av fallet illustrerar någonting viktigt om moderna medieproduktioner kring kalla fall. De har tid att gå på djupet, att intervjua alla inblandade, att låta olika perspektiv komma till tals. Det här är något som skiljer dagens långa dokumentärserier från traditionell tv-journalistik där allt måste pressas in i en timmes sändningstid.
Martin Ezpeleta, som låg bakom produktionen, har tidigare arbetat med liknande projekt och förstår vikten av att behandla både offren och deras anhöriga med respekt. När man gräver i gamla tragedier så rör man vid verkliga människors liv och sorg, och det är ett ansvar som inte får tas lätt på.
En av de mest fascinerande aspekterna av modern mediebevakning av kalla fall är hur den kan påverka de faktiska utredningarna. Det verkar som om det finns flera mekanismer genom vilka podcastar och dokumentärer faktiskt kan bidra till att lösa fall:
Det här är förmodligen något som kommer att utvecklas ytterligare framöver. Vi ser redan exempel på hur sociala medier används för att sprida information om kalla fall, och det är inte svårt att föreställa sig mer sofistikerade former av samarbete mellan medieproducenter och brottsbekämpning.
Men man måste också ställa sig frågan om det alltid är rätt att gräva upp gamla fall. För de anhöriga kan det ibland vara smärtsamt att få påminnelser om tragedier de försökt gå vidare från. Det finns fall där familjer aktivt motarbetat mediauppmärksamhet för att de vill ha fred.
Samtidigt finns det ett starkt argument för att rättvisan ska skipas, oavsett hur lång tid som gått. Många anhöriga är också tacksamma för mediernas intresse eftersom det håller fallen levande i allmänhetens medvetande.
Det handlar förmodligen om att hitta rätt balans. Seriösa journalister och dokumentärfilmare försöker alltid få familjemedlemmarnas välsignelse innan de går vidare med produktioner. De bästa programmen lyckas också förmedla respekt för offren utan att förlora den kritiska skärpan som behövs för att granska polisutredningar och rättsprocesser.
När man jämför svenska medieproduktioner om kalla fall med motsvarande program från andra länder så märker man vissa intressanta skillnader. Amerikanska produktioner tenderar att vara mer sensationalistiska och fokusera på de mest bisarra aspekterna av fallen. Brittiska program ligger någonstans mittemellan, medan skandinaviska produktioner ofta präglas av en mer återhållsam och journalistiskt stringent ansats.
Det här speglar förmodligen inte bara kulturella skillnader utan också olika rättstraditioner. I Sverige har vi en stark tilltro till rättsväsendet och förväntar oss att mediebevakningen ska vara balanserad och faktabaserad. Samtidigt finns det en djup respekt för integritet och privathet som ibland kan stå i konflikt med medieintresset.
Det verkar som om intresset för kalla fall bara fortsätter att växa. Nya podcastar startar regelbundet, streamingplattformar investerar i allt fler dokumentärproduktioner, och tekniska framsteg öppnar ständigt nya möjligheter för utredningar.
En intressant utveckling är hur artificiell intelligens börjar användas för att analysera stora mängder data från gamla utredningar. Det är möjligt att vi inom kort kommer se AI-system som kan hitta mönster och samband som mänskliga utredare missat.
Samtidigt utvecklas medieformaten ständigt. Vi ser experiment med interaktiva dokumentärer där tittarna kan välja vilka spår de vill följa, virtual reality-upplevelser som låter användare "besöka" brottsplatser, och andra innovationer som suddar ut gränsen mellan traditionell journalistik och nya medier.
Det finns också de som kritiserar hela genren och menar att den romantiserar våld och utnyttjar verkliga tragedier för underhållning. Det är en kritik som inte kan avfärdas helt. Vissa produktioner fokuserar verkligen mer på sensationer än på sanningssökning.
Men de bästa exemplen inom genren fyller ett genuint samhälleligt behov. De håller fallen levande, de granskar myndigheternas arbete, och de ger röst åt dem som blivit bortglömda. När Urban Gärdek och Tobias von Braun arbetar med sina utredningar så bidrar de till rättvisan på ett påtagligt sätt.
Det som gör svenska medieproduktioner inom området särskilt starka är kombinationen av respekt för offren och anhöriga, journalistisk integritet, och en genuin vilja att bidra till att fallen löses. Detta är något som förhoppningsvis kommer att prägla utvecklingen även framöver, när nya tekniker och medieformat öppnar ännu fler möjligheter för att belysa ouppklarade brott.
Kanske är det så att vårt intresse för kalla fall bottnar i en djup tro på att sanningen alltid kan nås, oavsett hur mycket tid som gått. I så fall representerar dagens medieproduktioner något vackert – en kollektiv strävan efter rättvisa som vägrar ge upp.